En gång kunde du skogens språk
du förstod djurens läten och markens tecken.
Det hände att sparvarna lade sina hjärtan i dina händer,
du kunde doppa ditt finger i daggkåpans fukt och
skriva ditt namn i bark,
du kunde stå med bröstkorgen full av löv
och andas.
All denna frihet
bar du varsamt som tunnaste glas
så varsamt, ty du anade
att det var ett lån
allt skulle lämnas åter.
Att språket skulle sluta sig
som solvändan om natten,
tecknen skulle tystna,
ditt namn torka in
och sparvarna återta sina hjärtan.
Du anade
att du en dag skulle stå
med en enda visshet kvar;
- Det är till skogens frihet
du måste återvända
Läs mer av Kristina här: http://www.poeter.se/kristinawallbingsdikter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar